JavaScript är inaktiverat i webbläsaren, läs mer här.

Pressmeddelande

Högsta domstolen har i dag meddelat dom i en tvist där en kvinna yrkar att hennes tidigare make ska utge mahr

[2017-03-29] Högsta domstolen

En kvinna hade efter äktenskapsskillnad yrkat att hennes tidigare make skulle utge mahr som svarade mot ungefär 1, 5 milj. kr. Högsta domstolen har avslagit hennes yrkande.

I anslutning till att ett islamiskt äktenskap ingås är det vanligt att det träffas ett avtal om att mannen ska utge mahr i form av egendom och pengar till kvinnan. Mahr har ibland förklarats utgöra en brudgåva eller liknande. I de fall då avtalet anger att mannen ska utge pengar vid kvinnans anfordran har i svenska domstolar förekommit olika uppfattningar om hur åtagandet ska behandlas vid tvister om bodelning eller när kvinnan yrkar att mannen ska utbetala det överenskomna beloppet. Frågorna har ofta rört vilket lands lag som ska tillämpas på betalnings­åtagandet och om avtalet kan göras gällande när svensk rätt ska tillämpas.

I det fall som avgjordes av Högsta domstolen hade ett avtal träffats i Iran om
att mannen vid kvinnans anfordran skulle utge mahr motsvarande ungefär 1,5 miljoner kr. Avtalet träffades i anslutning till att äktenskapet ingicks. Vid avtals­tillfället var båda makarna iranska medborgare. Den ena maken var bosatt i Sverige och den andra i Iran. Makarna bosatte sig därefter tillsammans i Sverige. Sedan paret skilt sig begärde kvinnan att mannen skulle betala pengarna. Mannen ansåg att avtalet inte kunde göras gällande här.

Högsta domstolen resonerar i domen kring olika faktorer som får betydelse vid bedömningen av hur ett avtal om att vid anfordran utge mahr bör betraktas enligt svensk rätt. Det kan då ses som ett vanligt betalningsåtagande, ett avtal om engångsunderhåll eller ett avtal som rör makars förmögenhetsförhållanden.

Det avtal som var aktuellt i målet fick enligt Högsta domstolen anses ha varit avsett att ge en möjlighet att balansera makarnas rättigheter och skyldigheter genom ekonomiska medel och rörde därför närmast äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Eftersom makarna bedömdes ha tagit hemvist i Sverige när de gifte sig ledde det till att svensk rätt var tillämplig på deras förmögenhets-förhållanden. Avtalets giltighet skulle då prövas med tillämpning av svensk rätt.

Högsta domstolen fann att avtalet om att utge mahr vid anfordran närmast var att se som ett avtal om en partiell framtida bodelning. Avtal om bodelning som ingås utan samband med en omedelbart förestående äktenskapsskillnad är enligt äktenskapsbalken utan verkan. Avtalet kunde därför i detta fall inte göras gällande.

– Referenten Kerstin Calissendorff framhåller att Högsta domstolen i sin dom bara prövade det fallet att makarna ska anses ha tagit hemvist i Sverige när de gifte sig och avtalet om att utge mahr har ingåtts i ett annat land.

 

 


Bifogade filer:

T 2415-15


Senast ändrad: 2017-03-29

För mer information kontakta:

Kerstin Calissendorff
Justitieråd
08-561 666 18

Målnummer:

T 2415-15